Description of Evelina

Evelina Kristina Olofsson is my absolutely best friend. She was born 7 september 2002. Evelina is 13 years old, like me. She is taller than me and her hair is very long and blonde. Her eyes are blue and her eyelashes are very, very long. Evelina are very smart, kind-hearted and beautiful. She live in Boden in Norra Svartbyn.

Me and Evelina have a few things commonly. One of them is we both have glasses. Sometimes she have contact lenses. We both have blonde hair and we have blue eyes. I and Evelina are relatives, our fathers are second cousin.

We met for the first time about eight years ago, in 2008. It was on a school called Gärdesskolan. After that we have been in the same class until seventh grade.

Evelina and I share some interests, we both like handball and popcorn. She don´t like cats. Once when Evelina took a walk it came a withe cat. The cat went to she´s leg and she think she will run away. But she dosen´t do that. That is what she told me.

Evelina´s favorite food is chicken. For example chicken-tacos, chicken with french fries or chicken nuggets. Some colors she like is purple, black and withe.

Läsdagbok 3

Berättarperspektiv

Boken dubbelgångare har flera berättarperspektiv. Det finns 1:a person, 3:e person, nutid och dåtid. Boken innehåller också lite av point-of-view-karaktär. 1:person är jag-form och det hittar man till exempel i den här meningen ”Jag andades som om jag hade varit under vatten för länge.”. Det är jag-form, alltså 1:person.

3:e person är han eller hon. I boken finns det på flera ställen, till exempel i denna mening ”Hennes blick var vild och jublande, men i ögonens mörka mitt fanns det nåt som liknade rädsla.”. I meningen finns ordet ”hennes”, vilket är hon.

Det finns också både nutid och dåtid. Men boken innehåller mest dåtid. Nutid finns till exempel i de här meningarna ”Du är rädd. Vad är du rädd för?”. I de här meningarna är det

ordet ”är” som avgör om det är nutid eller dåtid. Om ordet hade varit ”var” (”Du var rädd. Vad var du rädd för?”) hade det varit dåtid.

Man ser att en del av berättarperspektivet är dåtid genom den här meningen ”Jag såg mitt ansikte i spegeln.”. Ordet ”såg” förklarar att det är dåtid. Hade ordet istället varit ”ser” (”Jag ser mitt ansikte i spegeln.”) hade det varit nutid.

Boken varierar point-of-view-karaktär. I olika kapitel handlar det om olika karaktärer. En bit i början av boken handlar det varannat kapitel om två karaktärer.

Läsdagbok 2

Vilken genre tillhör boken?

Boken Dubbelgångare utspelar sig i en vanlig värld med vanliga människor. Dubbelgångare tillhör olika genre. Den tillhör spänningsroman, deckare och ungdomsbok. Den tillhör spänning för att delar av boken uttrycker spänning. Genom känslor som karaktärerna har och själva stämningen i boken. Stämningen är mystisk och man vet inte riktigt vad som ska hända. Boken tillhör deckare för att det finns ett mysterium i boken. Mysteriet handlar om att en person är spålöst borta och de ställer sig frågan ”Vad har hänt med honom?”. På baksidan av boken står det även att det är ett mysterium. Ofta innehåller deckare mysterium. En stor del av boken är ett försvinnande, som gör boken spännande och lite till en deckare.

Enligt biblioteket är Dubbelgångare en ungdomsbok, det kan jag hålla med om. Huvudkaraktären är en ungdom som är på rymmen, tills han upptäcker att han är identisk med en annan person. Det är huvudkaraktären som berättar om vad han ser, vad alla gör och hur allt är. Eftersom att han är en ungdom får man läsa boken från hans perspektiv, det gör boken till en ungdomsbok. En liten del av språket, eller sättet som boken är skriven på gör också boken till en ungdomsbok.

Kretslopp

Minns du?

12. Hur fångas nya kolatomer in i ett ekosystem?

Kolatomerna finns bland annat i luften. Olika organismer som djur, växter och vi människor andas ut koldioxiden. Växterna tar upp koldioxid med kolatomer i. De tar upp det vid fotosyntesen. Växterna använder sedan koldioxiden för att tillverka b.l.a socker. Det sockret kan vi och andra djur äta. Sen äter ett djur av växterna, då hamnar kolatomerna i djuret. Efter ett tag dör djuret och det bryts ner av nedbrytare, som till exempel maskar och svampar.

13. Hur fångas nya kväveatomer in i ett ekosystem?

Närsalter är ämnen som växter behöver. I närsalterna finns bland annat kväve. Växterna suger upp vatten med närsalter och det byggs in i dem. Närsalterna finns i de delar av växterna som vi och djuren äter. Så närsalterna med kväve byggs sedan in i djuren eller i människor. Sen dör djuret som ätit av växten. Då bryts det ner av nedbrytare och närsalterna löser sig i vattnet i marken. Sedan kan växter suga upp vattnet med närsalterna igen.

Utmaningen 2

En växt tar upp koldioxid som finns i luften. Koldioxiden kommer från organismer som andas ut det. Det kan till exempel var djur eller människor. Sedan använder växten det vid fotosyntesen. Så då finns koldioxidmolekylerna i växten. Sedan äter ett djur av växten och då finns koldioxidmolekylerna i djuret. Efter det dör djuret och det bryts ner. Då kommer nedbrytarna att andas ut koldioxiden, så att den kommer ut i luften igen. Men en människa kan också äta av djuret, så att koldioxidmolekylerna hamnar i människan. När människan dör kommer hen också att brytas ner av nedbrytare, som svampar och maskar.

Läsdagbok 1

Varför just den här boken?

Jag valde den här boken av olika anledningar. Bokens titel var väldigt lockande och lät spännande. Boken heter ”Dubbelgångare”. Baksidestexten gjorde också så att jag valde boken. Handlingen av boken verkade bra och spännande. Den verkade bra för att jag gillar böcker som har mycket spänning i sig. De förväntningar jag har på boken, är att jag tror att den är spännande. Det som gör så att jag tror att boken är spännande är, att baksidestexten är skriven på ett sätt så att den verkar spännande. För att det fanns mycket obesvarade frågor i baksidestexten.

Omslaget gjorde också att jag valde boken. Det såg annorlunda ut jämfört med de andra böckernas omslag, boken stack som ut.

Ordkunskap

Målande: Man kan beskriva något målande. Det innebär att man beskriver noga och levande.

Hon beskriver målande hur arg hon blev när hennes bil var täckt av färg.

Eloge: Man kan ge någon eloge. Då ger man mycket beröm och hyllar personen.

Du ska ha en eloge för att du hjälpte mig extra mycket idag.

Puka: En puka är ett slagverksinstrument, alltså en trumma. Den består av en kittel i metall och ett trumskinn över.

Han selade på pukan så högt att det ekade i hela salen.

Alludera på/till: Alludera på är att man syftar till något/någon.

Du alluderar alltså på mig?

Pseudointellektuell: Pseudointellektuell är man tror sig vara smart/intellektuell. Men man är inte det, utan man är pseudointellektuell.

Du är väldigt pseudointellektuell.

Hippologi: Hippologi är läran om hästar.

Jag ska lära mig om hippologi.

Ocker: Att kräva hög ränta för lån.

Hon tycker att det är ocker att kräva 10 kr för att åka buss.

Florera: Att något sprids/breder ut sig.

Ryktena börjar att florera om att du stal något.

Eftermäle: Sammanfattning av livet efter döden. Eftermäle kan också vara ett minne efter döden.

Hans eftermäle kommer att bli intressant.

Berättande text

Allt var tyst och stilla. Det ända som hördes var mitt andetag. Jag hade ingen aning om vars jag befann mig. Hela min omgivning var mörk. Så det enda jag kunde göra var att känna mig fram. Jag la handen mot väggen och försökte röra mig framåt. Väggen var kall, hård, ojämn och lite fuktig. Nu visste jag var jag befann mig. Mitt inne i Zeus hemliga grotta. Jag fortsatte längre in i den mörka grottan. Tillslut såg jag ett svagt ljus. I ljuset svepte en mörk figur förbi. Jag stannade till, andades knappt. Det måste ha varit en av Zeus vakter. Jag slängde mig snabbt mot den kalla bergsväggen för att vakten inte skulle se mig. Jag tror inte att han såg mig. För ljudet av fotsteg som jag hörde blev svagare och svagare. Jag väntade tills det var helt tyst, tills jag inte hörde fotstegen alls. Nu kunde jag fortsätta djupare in i grottan.

Jag gick ett tag och tillslut kom jag fram till något. Det var ett litet utrymme, som ett litet rum. Det verkade som om någon bodde i det lilla rummet. För fanns en säng som var ordentligt bäddad. Sängen stod till vänster från ingången. Täcket var helt grönt och hade en liten ihopvikt filt som låg ovanpå. Rummet hade inget fönster, men det fanns en smal dörr som jag kom in genom. Väggarna var vit målade och var lite trasiga. I rummet fanns också en kista. Den var inte så stor, men det fick ändå plats med många saker. Kistan var i trä och hade blommor på locket. Blommorna var vita och rosa. Det fanns även blad och stjälkar som slingrade sig. Över sängen hängde en tavla. Jag gick fram till den och studerade den. Tavlan föreställde en mörk korridor. Längs bort i korridoren fanns ett galler. Gallret såg rostigt och gammalt ut. Bakom gallret var det en massa händer som stack ut. Händerna var smutsiga och verkade väldigt kalla. Det såg ut som att de ropade på hjälp.

- Hej!

Jag blev jätte rädd och hoppade till. Sedan vände jag mig om.

- Hej, svarade jag försiktigt.

-  Oj! Förlåt, skrämde jag dig? Frågade hon.

- Nej inte alls, eller ja det gjorde du, svarade jag.

- Men det är ju du Lovisa! Vad gör du här? Frågade jag.

- Jag såg något som blänkte här inne, jag gick in och sedan hamnade jag här, förklarade Lovisa.

- Sedan sa tavlan till mig att jag måste befria ”de inlåsta”.

- ”De inlåsta”, sa jag.

- Ja, de som är bakom gallret på tavlan, sa Lovisa.

- Jaha, nu förstår jag, sa jag.

- Du vet den där historien som vi alltid har fått höra, sa jag.

- Ja den känner jag till, svarade Lovisa.

- Den är sann!

- Alla försvunna människor finns här någonstans i grottan, sa jag.

- Ja, men då måste vi ju hitta dem, sa Lovisa.

Historien var alltså sann. Att Zeus lurar hit människor med hjälp av grottans rikedomar. Sedan låser han in de och låter dem aldrig se ljuset igen. Den historien har jag fått höra hela mitt liv. Att man måste akta sig för den stora grottan. Som liten trodde jag fullständigt på det. Jag trodde att det bodde ett hemskt monster i den, monstret var Zeus. När jag växte upp och blev större trodde jag inte längre på historien. Men nu visar det sig att den var sann.

Jag och Lovisa började gå djupare och djupare in i grottan. Ju längre in vi kom, desto mörkare och tystare blev det. Det verkade som att ingen hade gått här på länge.

- Vänta stanna! Sa Lovisa plötsligt.

Vi stannade och tittade oss omkring.

- Ser inte det här stället bekant ut? Frågade Lovisa.

- Ja, det gör det, svarade jag.

- Det ser ut som korridoren på tavlan.

- Då måste vi vara nära! Sa Lovisa.

Vi följde korridoren tills den slutade. Det var precis som på tavlan. Längst in i korridoren fanns ett rostigt, gammalt galler. Just nu befann jag mig på den platsen där alla försvunna människor fanns. Jag gick fram till gallret och Lovisa följde efter. Vi tittade på varandra och sa tyst:

- De ser döda ut!

Jag försökte öppna gallret, men det gick så klart inte. Vad var det mormor alltid hade sagt? ”Bakom varje lås finns en nyckel.” Nu var det själv klart! Jag tittade bakom låset på gallret och där fanns en nyckel. Nyckeln såg väldigt oanvänd ut. Den var ganska stor och silvrig. Jag tog den och låste upp försiktigt. Bakom gallret luktade det mer instängt än vad det gjorde utanför. Vi tittade på människorna och såg att de andades. De var alltså inte döda. Det ända vi kunde göra nu var att få ut människorna ur grottan. Jag gick fram till en av de och försökte prata med han. Han hade slitna och trasiga kläder. Håret var mörkbrunt och hans ögon var bruna. Hans blick gjorde att han såg så snäll ut. Ögonen tittade på mig och jag tittade tillbaka.

- Jag och min vän ska få ut er, sa jag.

Det märktes att de inte hade pratat på länge. När jag försökte prata men honom hördes det bara ett svagt, tyst ljud från han. Alla människor såg svaga och hungriga ut.

- Finns det någon här som kan prata? Frågade jag.

Ingen svarade.

- Tydligen inte, sa Lovisa.

- Vi ska hjälpa er ut härifrån, sa jag till alla.

De verkade förstå oss. För de reste sig upp och vi började att leda dem ut. Det var inte långt till närmsta utgång. Jag tog mitt sista steg i grottan innan jag var ute, ute i den friska luften. Det var nu mitt lilla äventyr tog slut, tänkte jag. Jag sa tyst för mig själv:

- Detta var spännande, men jag ska aldrig mer gå in i den grottan igen.